Rättspsykiatrisk undersökning
merI en rättspsykiatrisk undersökning (RPU) utreder ett team specialister i rättspsykiatri om en brottsmisstänkt har någon form av allvarlig psykisk störning. Resultatet av undersökningen kan ha avgörande betydelse för om personen döms till fängelse eller rättspsykiatrisk vård.
Den som har begått brott kan dömas till rättspsykiatrisk vård om den lider av en allvarlig psykisk störning och har behov av rättspsykiatrisk vård. För att ta reda på det genomförs en rättspsykiatrisk undersökning (RPU) på uppdrag av domstol.
Ofta kan man även höra termen rättspsykiatrisk utredning – vilket dock inte är den korrekta benämningen. Men i dagligt tal avses vanligen rättspsykiatrisk undersökning när någon använder termen ”rättspsykiatrisk utredning”. I en rättspsykiatrisk undersökning ingår tre till fyra utredningar, som utgör underlag för det rättspsykiatriska utlåtandet – där rättspsykiatern (specialistläkare) sammanfattar sin bedömning. Den korrekta termen rättspsykiatrisk undersökning, är alltså alla utredningar och utlåtandet tillsammans.
Innan den rättspsykiatriska undersökningen begär domstolen oftast en paragraf 7-undersökning. Det är en läkarundersökning där en psykiater eller rättspsykiater bedömer behovet av en rättspsykiatrisk undersökning.
Så går en rättspsykiatrisk undersökning till
Om personen är häktad när domstolen beslutar om en rättspsykiatrisk undersökning flyttas den misstänkte från häktet till en rättspsykiatrisk undersökningsenhet i Göteborg eller i Stockholm. Undersökningen tar vanligen fyra veckor. Den misstänkte undersöks av ett team bestående av rättspsykiater, psykolog, socialutredare och omvårdnadspersonal. Teamets uppdrag är att genom samtal, observationer och tester ta reda på om personen hade en allvarlig psykisk störning när brottet begicks. De ska också svara på frågan om personen behöver vård.
Begreppet allvarlig psykisk störning (APS) är en juridisk term
Allvarlig psykisk störning är en förutsättning för att en person ska kunna föreslås rättspsykiatrisk vård. Begreppet är juridiskt (det är inte en diagnos) då det är en domstol som avgör frågan om allvarlig psykisk störning. Den rättspsykiatriska bedömningen av arten och graden av en psykisk störning utgör dock ett viktigt underlag vid domstolens beslut. Allvarlig psykisk störning utgörs främst av tillstånd av psykotisk karaktär, det vill säga tillstånd med störd verklighetsvärdering. Svår tvångsmässighet med påverkan på en persons verklighetsvärdering är också tillstånd som kan bidra till en allvarlig psykisk störning. Även icke-psykotiska tillstånd kan utgöra en allvarlig psykisk störning i de fall då störningen är av så uttalad grad att den påverkar verklighetsvärderingen. I allmänhet utgör inte intellektuell funktionsnedsättning, autism, demens eller depression en allvarlig psykisk störning annat än om tillståndens grad är svår, något som kan förekomma i den lilla grupp som genomgår rättspsykiatrisk undersökning.
Klicka här för att läsa mer om allvarlig psykisk störning
För den som inte är häktad
Är den misstänkte personen inte häktad tar undersökningen oftast sex veckor. Den misstänkte vistas då till exempel hemma, på sjukhus eller behandlingshem under undersökningstiden och får komma till teamet på undersökningsenheten ett antal gånger för samtal, undersökningar och tester. Om den misstänkte inte kommer till samtalen, eller inte medverkar, kan personen efterlysas och föras till undersökningsenheten med hjälp av polis. Domstolen kan också besluta att personen ska tas in på undersökningsenheten i upp till två veckor för att undersökningen ska kunna genomföras. Utredningen går då till på samma sätt som en rättspsykiatrisk undersökning på en häktad person.
Om den misstänkte vårdas på till exempel en låst psykiatrisk avdelning och inte kan ta sig till utredningsenheten kan teamet istället åka dit.
Utlåtandet
Det rättspsykiatriska utlåtandet baserar sig på en medicinsk-psykiatrisk utredning, socialutredning, psykologutredning och – för häktade – omvårdnadsutredning. Precis som vid en paragraf 7-undersökning baseras även utlåtandet på information från andra källor. Handlingar och journaler beställs från till exempel vårdkontakter, Kriminalvården, Migrationsverket och socialtjänst. Det förekommer även referentsamtal med anhöriga.
Den ansvariga rättspsykiatern skriver sedan ett utlåtande som tillsammans med övriga utredningar skickas till domstolen. Rättsmedicinalverkets utlåtande är i huvudsak en bedömning om huruvida brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och om personen behöver vård. Detta ger domstolen underlag för att kunna bestämma om personen ska undantas från att dömas till fängelse och istället dömas till rättspsykiatrisk vård.
Så många genomgår rättspsykiatrisk undersökning
Klicka här för att läsa statistik om rättspsykiatrisk undersökning (RPU)
Lag (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning
1 § I brottmål får rätten besluta om rättspsykiatrisk undersökning i syfte att kunna bedöma
1. om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken, eller
2. om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och i så fall tillståndets betydelse för frågan om påföljdsvalet enligt 30 kap. 6 § brottsbalken.
Klicka för att läsa Rättsmedicinalverkets föreskrifter om rättspsykiatrisk undersökning
Så säger lagen om allvarlig psykisk störning (APS)
Brottsbalken kapitel 30 och 6§
Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse. Rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta
1. om brottet har ett högt straffvärde,
2. om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård,
3. om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt
4. omständigheterna i övrigt.
Rätten får inte döma till fängelse, om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Detta gäller dock inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga på det sätt som anges i första stycket 3.