Yttrande över delbetänkandet För dig och för alla (SOU 2017:40)

mer

Datum: 2017-09-29
Diarienummer: Dnr X17-90506
Till: Socialdepartementet

Allmänt

Rättsmedicinalverket har beretts tillfälle att yttra sig över rubricerad remiss och vill anföra följande.

Enligt förordningen (2000:976) med instruktion för Rättsmedicinalverket ansvarar myndigheten för rättspsykiatrisk, rättskemisk, rättsmedicinsk och rättsgenetisk verksamhet. I Rättsmedicinalverkets verksamhet förekommer hantering av humanbiologiskt material, främst inom den rättsmedicinska verksamheten, men även inom myndighetens övriga verksamhetsområden. Den 1 september 2016 beslutade regeringen att tillsätta en utredning om stärkt integritet i Rättsmedicinalverkets verksamhet (Ju 2016:18) med uppdrag att bl.a. överväga och vid behov lämna förslag på ett nytt författningsstöd avseende myndighetens hantering av humanbiologiskt material. Rättsmedicinalverket vill i detta sammanhang framhålla vikten av att utredningarna även fortsättningsvis samråder med varandra.

Utredningen har lämnat förslag i olika frågor. Rättsmedicinalverket har inte några synpunkter på förslagen i kapitel 6–8 och 10. Beträffande förslagen avseende identifiering av avlidna personer och användningen av sparade vävnadsprover för utredningar av föräldraskap avstyrker Rättsmedicinalverket dessa och lämnar följande synpunkter.

Identifiering av avlidna personer

I betänkandet En ny biobankslag (SOU 2010:81) gjorde Biobanksutredningen en grundlig genomlysning av frågan om identifiering av avlidna. Utredningen föreslog att biobanker ska lämna ut ett vävnadsprov och de personuppgifter som hör till provet på begäran av Rättsmedicinalverket, Polismyndigheten eller expertgruppen för identifiering vid katastrofer. För att ett utlämnande ska få ske, ansåg utredningen att identiteten skulle vara preliminärt fastställd sedan tidigare. Rättsmedicinalverket tillstyrkte förslagen i de delarna.

Den nu aktuella utredningen har lämnat förslag om att vävnadsprover för att identifiera avlidna personer endast ska få lämnas ut av biobankerna till Rättsmedicinalverket eller Polismyndigheten om det föreligger särskilda skäl. En prövning av om särskilda skäl föreligger ska således göras av biobanken. Om en biobank beslutar att inte lämna ut ett vävnadsprov i enlighet med en begäran, ska beslutet kunna överklagas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO), vars beslut ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätt.

Den föreslagna ordningen är helt främmande för den verksamhet som Rättsmedicinalverket bedriver. För att myndigheten ska kunna uppfylla sitt uppdrag finns det en skyldighet för andra aktörer att lämna ut de uppgifter som myndigheten behöver i övrigt. Som exempel kan nämnas att Rättsmedicinalverket har rätt att från hälso- och sjukvården få de uppgifter som behövs vid genomförandet av rättspsykiatriska undersökningar, se 14 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning och 25 kap. 1–5 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Rättsmedicinalverket saknar vidare ett resonemang om vad som ska anses utgöra särskilda skäl vid biobankernas prövning. Att överlämna till biobankerna att göra en prövning utan någon vägledning kan inte anses vara rättssäkert. Biobankerna kommer inte heller att ha tillgång till det underlag som Rättsmedicinalverket har som grund för sin begäran, eftersom uppgifterna i ärendet omfattas av sekretess och utredningen inte har lämnat förslag på någon sekretessbrytande regel. Det är dessutom olämpligt att sådana prövningar ska göras av aktörer som även kan vara privaträttsliga.

Att överlämna åt biobankerna att avgöra om det föreligger särskilda skäl att lämna ut vävnader från en avliden riskerar att försena en förundersökning och leda till långa handläggningstider både för Rättsmedicinalverket och Polismyndigheten, i synnerhet som det föreslås att besluten ska kunna överklagas. Dessutom kan det innebära onödigt lidande för anhöriga.

Sammanfattningsvis är Rättsmedicinalverket positivt till att vävnadsprover ska kunna lämnas ut från biobanker för att användas vid identifiering av avlidna, men avstyrker utredningens förslag om hur ordningen för detta ska ske.

Användningen av sparade vävnadsprover för utredning av föräldraskap

Biobanksutredningen gjorde även en grundlig genomlysning av frågan om vävnadsprover från en biobank ska lämnas ut för utredning av faderskap eller för utredning av föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken. Utredningen lämnade förslag om att sådana utlämnanden ska kunna ske till Rättsmedicinalverket, under förutsättning att det vävnadsprov som ska lämnas ut härrör från någon som är avliden eller vistas på okänd ort. Rättsmedicinalverket tillstyrkte förslagen även i denna del.

Den nu aktuella utredningen har, efter en intresseavvägning mellan de intressen och rättigheter som berörs, lämnat förslag om att vävnadsprover från biobanker inte ska få lämnas ut för att få användas i utredningar om faderskap- och moderskap.

I avsnitt 11.4.2 redogör utredningen för skälen till detta ställningstagande. Under rubriken Provgivarens integritet och självbestämmande anges att det kan tänkas att en provgivare inte vill delta i en föräldraskapsutredning på grund av att han eller hon kan vilja slå vakt om sin ekonomi eller sin relation till sin partner. Vidare anges att orsaken även kan vara omsorg om andra – modern, barnet eller en annan person som tror att han eller hon är barnets förälder. Mot de integritetshänsyn som utredningen tar upp kan ställas att lagstiftaren genom bestämmelsen i 2 kap. 1 § föräldrabalken, enligt vilken socialnämnden har en skyldighet att utreda vem som är far till barnet och se till att föräldraskapet fastställs, redan har gjort denna avvägning till förmån för barnets intresse av att få vetskap om vilka som är dess föräldrar. Detta intresse skyddas, utöver bestämmelserna i 2 kap. föräldrabalken om socialnämnders medverkan vid fastställande av faderskap och i 3 kap. 9 § om domstolars utredningsskyldighet i sådana fall, även av möjligheten att förordna om undersökning enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap (blodundersökningslagen). Detta intresse skyddas också av artikel 8 i Europakonventionen. Dessutom anges i artikel 7 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) att barnet ska ha rätt att få vetskap om sina föräldrar. Principen om att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn anges i artikel 3 i barnkonventionen. Sammantaget är utredningens argumentering i denna del därför inte i linje med gällande rätt.

Vidare anges på s. 183 f. i utredningen att en regel som tillät användandet av biobanksprover i föräldraskapsutredningar skulle kunna få negativa konsekvenser för utvecklingen av hälso- och sjukvården, den medicinska forskningen samt mer omedelbart provgivarens hälsa. Detta eftersom oviljan att delta i en föräldraskapsutredning skulle kunna vara så stark, att den skulle leda till att personer inte samtycker till att deras vävnadsprover bevarades i biobanker. Mot detta kan ställas att en domstol med stöd av blodundersökningslagen alltid kan förelägga en man att lämna prov, varför incitamentet för att inte vilja lämna prov till en biobank redan av denna anledning borde vara svagt. Vidare handlar det dessutom om klart avgränsade fall där den presumtive fadern är avliden eller av någon annan anledning inte går att nås, vilket ytterligare borde tala för en mycket begränsad negativ effekt på den allmänna viljan att lämna prov.

Därutöver kan även noteras att IVO i ett beslut den 12 februari 2015 har slagit fast att vävnadsprover under vissa närmare angivna omständigheter kan lämnas ut från biobanker för utredning av faderskap. IVO:s beslut är ett så kallat principbeslut till ledning för rättstillämpningen och finns refererat på myndighetens hemsida. I flera fall därefter har prover lämnats ut från biobanker efter förordnande av domstol om fastställande av faderskap. Såvitt framgår av utredningen har IVO:s beslut och den praxis som utvecklats därefter inte fått till följd att några patienter har avstått från att lämna vävnadsprover till biobankerna för bevarande.

Sammantaget delar Rättsmedicinalverket inte den oro som utredningen ger uttryck för beträffande att de angivna hälso- och sjukvårdsändamålen skulle äventyras, om det införs en möjlighet att använda prover från biobanker i faderskaps- eller föräldraskapsutredningar i nu aktuella och klart avgränsade fall.

Genetiska undersökningar är vidare det främsta bevismedlet i faderskapsmål, se 1 kap. 5 § föräldrabalken. Det är naturligt att undersökningen i första hand sker på vävnadsprover som kommer direkt från den utpekade mannen. Om denne finns tillgänglig och alltså kan lämna ett prov för analysen, finns det inte något behov av att använda prover från biobanker. När den utpekade mannen är avliden eller annars inte går att nås är förhållandena annorlunda. Även i dessa fall finns det dock behov av att få faderskapsförhållandena utredda. Det är även i dessa fall angeläget att den rättsgenetiska analysen kan ske på vävnadsprover som kommer från den utpekade mannen. Det är inte alltid som det finns släktingar som är så nära släkt, att en analys med tillräckligt hög grad av sannolikhet kan fastställa faderskapet. Det förutsätter också att den släkting vars prov analyseras verkligen är en biologisk släkting till mannen. Man kan också ifrågasätta utifrån ett integritetsperspektiv varför släktingar till den utpekade mannen ska behöva ställa upp för att utreda förhållanden som inte berör dem.

En konsekvens av utredningens förslag blir att det uppstår en omotiverad skillnad i lagstiftningen när en utpekad man är avliden eller vid liv. Sett utifrån ett barnperspektiv borde intresset av att fastställa föräldraskapet vara detsamma i båda situationerna. Vävnadsprover bör därför kunna lämnas ut för utredning om faderskap eller föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken, men enbart om de härrör från någon som är avliden eller av någon annan anledning inte kan nås.

För att i största möjliga utsträckning skydda integritetsintresset hos den som har lämnat provet bör skyldigheten att lämna ut ett prov från en biobank kringgärdas av särskilda rättssäkerhetsgarantier i form av en obligatorisk domstolsprövning. Prov från en biobank bör därutöver bara kunna användas i ett mål om fastställande av faderskap för att matcha en viss utpekad person, vilket bör framgå av lagen.

Sammanfattningsvis delar Rättsmedicinalverket inte utredningens bedömning utan anser, i likhet med Biobanksutredningen, att barnets intresse av att föräldraskapsfrågan blir utredd, ska ges företräde framför de motstående integritetsintressen som utredningen tar upp. Mot denna bakgrund avstyrker Rättsmedicinalverket utredningens förslag i denna del och förordar i stället den ordning som föreslogs av Biobanksutredningen.

Detta yttrande har beslutats av generaldirektören Monica Rodrigo. Föredragande har varit chefsjuristen Anton Svensson.

Monica Rodrigo

Anton Svensson