Säkrare yttranden om förgiftning med Calles forskning

mer

Carl ”Calle” Söderberg är rättsläkaren som började forska redan under specialistutbildningen. I drygt sex år arbetade han med sin avhandling och det har gett resultat. Rättsläkare gör nu säkrare bedömningar i förgiftningsfall.

Carl Söderberg har ett välkänt ordbehandlingsprogram på dataskärmen framför sig. Han sitter i en ordinär snurrstol på ett av sina två kontor på Rättsmedicinalverket i Linköping. Tiden till disputation krymper på det vis som tid alltid tenderar att göra. Carl skriver på sin avhandling som är planerad att vara klar till sommaren 2019 (vilket den blev, han disputerade och godkändes den 11 juni 2019).
Som rättsläkare arbetar han egentligen på den rättsmedicinska enheten men hans forskning har även en rättskemisk inriktning. Därför är han ofta på sitt andra kontor där enheten för rättskemi håller till. Där befinner han sig den här tisdagen i början av december.
– Jag närmar mig ju disputation en dag i taget så det handlar mycket om att skriva ur mig resultat och analyser. Både i form av ett manus för den sista vetenskapliga artikeln men självklart filar jag också på min avhandling, säger han.

Han berättar att han inte valde den vanliga specialistutbildningen som de flesta andra specialistläkare.
– Det blev en annorlunda bana för mig eftersom jag tidigt kom in på ett forskningsspår. I slutet av år 2012, i början av specialistutbildningen, blev jag registrerad doktorand. Något år senare ändrade jag min tjänst till en forsknings-ST, vilket innebar att jag fick mer schemalagd forskningstid.

Hur kom det sig att du hamnade på Rättsmedicinalverket. Här ligger fokus på att utreda och fastställa dödsorsak för rättsväsendets räkning, inte att vårda patienter?

– Läkarlinjen är mycket riktigt fokuserad på att man ska bli en patientvårdande läkare som botar och lindrar. De flesta som pluggar till läkare tänker sig ju det. Själv tänkte jag först bli specialiserad barnläkare, sedan var jag inne på att bli intensivvårdsläkare och slutligen hade jag planer på att bli hjärtläkare. Men jag blev något helt annat, en rättsläkare som istället för att vårda, har till uppgift att utreda dödsorsaker och skriva rättsintyg för brottsoffer och gärningspersoner. Att det blev så kom sig av att jag gjorde en kortare praktik på rättsmedicin här i Linköping under utbildningen. Mitt intryck var väldigt positivt. Då bestämde jag mig för att rättsläkare var min specialitet.

Carl hann inte mycket mer än att börja sin specialisttjänstgöring innan drivkraften att forska blev så stark att den inte gick att ignorera.
– Det började egentligen redan före 2012, året då jag blev doktorandregistrerad. Lusten väcktes på allvar när jag arbetade med den referenslista över substanser som vi har på alla sex rättsmedicinska enheter här på Rättsmedicinalverket.

Vad används referenslistan till?

– I varje obduktionsfall tar vi prover på kroppen. Analysresultatet visar vilka olika ämnen, och hur mycket av varje ämne som finns i kroppen. Resultatet är ett värde som oftast mäts i mikrogram. Men för att kunna tolka ett sådant värde behövs en referens, något som kan visa vad som är normalt eller avvikande. En kontroll mot referensvärdet görs för varje ämne man hittar i en kropp.

Jag trodde att det skulle bli ett enkelt och relativt snabbt arbete, nu sitter jag här drygt sex år senare

Referenslistan används i princip vid samtliga cirka 5 000 rättsmedicinska obduktioner som görs i Sverige varje år.
– Alla rättsläkare använder referenslistan regelbundet. Man måste ta reda på vad man kan förvänta sig att hitta i en kropp som mår bra, och vad som kan tyda på förgiftning.

På vilket vis fick referenslistan dig att vilja forska?

– Den innehöll en hel del data från tidigt 90-tal. Det var visserligen en väldigt bra lista men vissa substanser hade referensvärden baserade på få antal fall och det finns nya ämnen som inte var ordentligt utvärderade. Jag tyckte att listan behövde uppdateras. Så jag frågade min nuvarande huvudhandledare, professor Henrik Druid, som för övrigt är den person som var med och tog fram den första referenslistan. Han höll med mig och efter det blev jag doktorandregistrerad.

Han lutar sig fram över bordskivan med ett snett leende och ett ironiskt uttryck i ansiktet.
– Jag trodde att det skulle bli ett enkelt och relativt snabbt arbete, nu sitter jag här drygt sex år senare och är fortfarande inte riktigt klar med min avhandling. Jag har massor av skrivarbete kvar att göra innan jag kan redovisa alla resultatet och disputera.

Hur går det till när du samlar data till din forskning?

– Vi har en databas med alla obduktionsfall sedan 1991, vilket är unikt för Sverige. I den databasen börjar jag, och alla kollegor som är med i projektet, med att söka efter alla fall där en person inte har dött av förgiftning. För även de fallen har genomgått en kemisk analys. Man får då fram ett spann av koncentrationer för varje given substans som personer har haft i kroppen, utan att ha dött av det. Efter det tar vi alla förgiftningsfall med dödlig utgång och gör samma typ av genomgång.

Hur görs analysen?

– I slutänden får man tre olika grupper av ärenden, en grupp vars dödsorsak utesluter förgiftning, en grupp där ett givet ämne är en del av en förgiftning tillsammans med andra ämnen, och en tredje grupp där förgiftning av ett enda ämne har orsakat döden. Undersöker man de här tre grupperna får man fram ett spann av värden i varje grupp. De här spannen, från ett lågt värde och ett högt, kan man sedan använda som referensvärden för att grunda rättsmedicinska bedömningar på.
Just den typ av forskning som Carl Söderberg arbetar med ger snabbt resultat i rutinverksamheten, alltså i nya rättsmedicinska obduktionsärenden.
– Så fort man har ett nytt färdigt referensvärde kan man använda det i nästa obduktionsfall, forskningsresultaten ger ett omedelbart utökat beslutsstöd. Konkret så handlar det om att ju mer och bättre referensvärden du har desto mer säkra och riktiga rättsmedicinska av analysresultat från obduktioner kan rättsläkare göra.

Finns det egenskaper eller kunskaper som är extra bra att ha för en forskare?

– Det finns flera. Dels är det bra att vara kreativ och se problem från olika håll och leta många möjliga lösningar. Disciplin är också bra annars blir man aldrig färdig med sitt arbete. Samarbetsförmåga och tålamod är andra bra egenskaper, forskning är ett lagarbete.

När är jobbet som bäst?

– När det flyter på och arbetet ger resultat, det behöver inte vara enkelt men man vill hela tiden komma framåt. Det är frustrerande att stå och stampa och till exempel inte veta hur man ska leta i databasen för att få fram rätt data.

Finns det någon myt om forskare som du kan slå hål på?

– Myten är väl att forskare är väldigt insnöade och gärna vill prata om sitt arbete både mycket och länge. Så blir det ju när man har hållit på med något under lång tid. Jag försöker känna av den jag pratar med så att den inte får glansig blick och börjar drömma sig bort. Får jag en fråga om min forskning brukar jag försöka hålla mig till att ge en elevator pitch, alltså en förklaring som är så kort att den hinns med under en hisstur.