Rättsmedicinalverket viktigt för lösningen av dubbelmordet i Linköping

mer 2020-06-25

Klockan 07.50 den 19 oktober år 2004 knivhöggs en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna till döds i centrala Linköping. Gärningspersonen har hållit sig undan i drygt 15 år. Men Rättsmedicinalverkets forskning om DNA-teknik har hjälpt polisen att gripa mannen.

Dubbelmordet i Linköping var en djupt tragisk händelse som snabbt växte till en av de största kriminalgåtorna i landet i modern tid. Vem och varför? Två frågor som förblev obesvarade, fram till i år!

Genom analys och matchning av DNA-spår från brottsplatsen avslöjades vem gärningspersonen är. Kort efter gripandet erkände mannen gärningen.

Utan Rättsmedicinalverkets arbete, skulle kedjan av händelser som ledde fram till ett erkännande, ha brutits. Den rättsgenetiska enheten på Rättsmedicinalverket har under många år arbetat med nya algoritmer och beräkningsmodeller inom fältet DNA-analys. Det har öppnat för att använda stora släktdatabaser för att få träff på gärningspersoners släktingar. Via dem är möjligheten stor att hitta hela vägen fram till gärningspersonen eller att identifiera en kropp med okänd identitet.

Det låter enkelt men i själva verket ligger åratal av hårt arbete bakom. Rättsmedicinalverkets forskning och utvecklingen inom rättsgenetik och DNA-analys leds av Andreas Tillmar, docent i rättsgenetik och teknisk molekylärbiolog.

Andreas berättar att nyckeln till framgången ligger i att det nu går att kartlägga hela det mänskliga genomet i DNA-molekylen. Det handlar om ett pussel med miljarder bitar.

– En persons hela genom kan beskrivas som en textsträng med cirka tre miljarder bokstäver. Men hela den strängen visar sig först efter att ett stort och komplicerat pussel är lagt, säger Andreas.

Instrumentet som analyserar DNA-spår spottar ur sig miljarder rader i remsor på 150 tecken vardera

– Pusslet består i att varje rad ska läggas på rätt ställe tills hela genomet sitter ihop i en enda lång sträng med cirka tre miljarder tecken, eller baser som vi säger. Varje person har ett unikt genom. Från början har man ingen exakt bild av hur det färdiga pusslet ska se ut. Men det finns parametrar som styr om en pusselbit passar på ett visst ställe eller inte, berättar Andreas.

Utan hjälpmedel skulle det ta mansåldrar att bli färdig. Men med kraftfulla datorer och rätt beräkningsmodeller och algoritmer blir arbetet klart på några veckor.

Självklart finns det både höga hinder och djupa gravar att övervinna på vägen.

– Det första som ska fungera är att hela genomet överhuvudtaget går att få fram ur det genetiska materialet, alltså det biologiska spåret som man har från till exempel en brottsplats eller en kropp med okänd identitet. DNA kan innehålla skräp, det kan vara sönderklippt och det kan innehålla väldigt lite DNA, alltså få celler.

Vad består din expertis i när det handlar om att utveckla DNA-tekniken?

– Jag är specialist på DNA-analyser och genetik i rättsliga frågor. När Rättsmedicinalverket levererar resultat från våra analyser måste vi alltid tänka på att det ska hålla i en domstol. Vi kan inte ta metoder som används i andra sammanhang som är mindre precisa. Alla metoder här hos oss kräver sådan säkerhet att de håller juridiskt i domstol. Det som vi på Rättsmedicinalverket har gjort är att utgå från grundalgoritmer och sedan har vi anpassat dem mot släktforskningsdatabaser och för brottsutredande ändamål.

Vilken roll spelade RMV i att få en matchning och nå fram till ett erkännande i dubbelmordet i Linköping?

– Vår uppgift var att lägga pusslet för att få ihop cirka en miljon tecken på rätt plats i hela genomet på cirka tre miljarder tecken. Det arbetet tog ungefär tre veckor efter att vi fick filen från analysinstrumentet.

Efter att Rättsmedicinalverket pusslat ihop genomet matchas det mot släktdatabaser där privatpersoner har lämnat in sitt DNA och godkänt att det används i brottsutredningar. Om det ger träff så är det vanligen mot bryllingar och sysslingar. Alltså avlägsna släktingar där den okände personens DNA matchas med en procent eller till och med mindre än så.

– Metoderna som vi har använt i Linköpingsfallet går även att använda för att identifiera okända avlidna. Då kanske vi har en benbit från en kropp och med den kan vi bygga upp ett genom och försöka hitta vem personen var.

Genomet som matchades i släktdatabasen i Linköpingsärendet var tvunget att vara pusslat hundra procent rätt. Det fick inte bli så att det var nästan rätt.

– Nej, tänk om det hade lett till att polisen pekade ut fel gärningsperson. Det fick inte hända! Vi visste att vi var tvungna att ha både hängslen och livrem när vi lämnade ifrån oss det färdiga genomet härifrån Rättsmedicinalverket, säger Andreas.

Vikten av att faktakolla och röja alla eventuella tveksamheter gick inte att understryka med en tjockare penna.

– Från början vet vi ju storleken på pusslet men inte om varje bit ligger på rätt ställe när sista biten är lagd. Det finns bitar som kan passa på flera ställen. Därför använde vi en annan metod som vi har på labbet där vi tittar på 140 olika ställen på hela genomet. Det stämde till hundra procent med båda metoderna, då visste vi att vi kunde lita på det pussel vi hade lagt.

Efter matchning i en släktdatabas letade en släktforskare efter en släkting till gärningspersonen bakåt i tiden. En triangulering med den okände gärningspersonen och ett par av dennes gemensamma sysslingar och bryllingar som hittats i släktdatabasen, landade i en gemensam anfader på 1800-talet. Därifrån tar ett annat pussel vid där det gäller att omsorgsfullt gå igenom kyrkböckerna och måla upp ett släktträd som tillslut landar på den gren där den okände gärningspersonen finns. Det tog några veckor.

En gärningspersons kusin hade lagt in sitt DNA i en databas

– Det finns ett exempel från USA där man fick träff på en okänd gärningspersons kusin i släktdatabasen. Kusiner har någonstans runt 10 procents gemensamt DNA. Det tog två timmar att hitta den gärningspersonen.

Andreas Tillmar har själv funderat mycket på dubbelmordet sedan det hände för drygt 15 år sedan.

– Jag är uppvuxen i grannkommunen Åtvidaberg men när dubbelmordet skedde bodde jag två gator bort från mordplatsen i Linköping. Jag minns att jag var lite orolig för ifall det var en galning som gick lös i området.

Rättsmedicinalverket gjorde en grundanalys på DNA från mordplatsen redan 2005. Den visade att gärningspersonen med stor sannolikhet hade europeisk härkomst. Men då var inte teknik, kunskap och metoder tillräckligt bra för att komma längre i jakten. Men hade gärningspersonen varit en av alla som topsades i ärendet hade han inte kommit undan. Men han topsades aldrig.

Kan teknik, metoder och kunskap om DNA-analys förfinas ytterligare?

– Ja, det går. Vi vill egentligen slippa lägga pussel med miljarder bitar på 150 baser (tecken). Tänk om instrumentet spottade ut en miljon tecken långa rader istället för 150 tecken. Då hade vi tusen rader istället för miljarder, det skulle gå snabbare och öka tillförlitligheten ytterligare.

Släktdatabaser med större DNA-arkiv godkänt för brottsutredningar skulle också räcka långt.

– Ytterligare ett steg skulle vara att grundmetoderna klarar att hantera DNA som har ännu sämre kvalitet än de klarar idag. Det kommer att bli möjligt, det är jag hundra säker på. Vi har startat ett forskningssamarbete med ett amerikanskt labb där vi kommer att använda ny teknik som har högre känslighet, Syftet är att identifiera okända individer med hjälp av DNA från gamla benbitar. Redan där hoppas vi ta fram tekniker att få fram helt DNA från material vi inte klarar idag.

Finns det anledning för personer som har begått grova brott och sluppit undan att inte känna sig säkra?

– Givetvis är det så. Det finns studier som visar att om en till två procent av en population täcks i en DNA-databas, då kommer man i princip att kunna hitta minst en tredjegradskusin (brylling) till varje individ i befolkningen. Kanske går det att själv hålla sig undan och gå under radarn, men du kan inte påverka att dina avlägsna släktingar har skickat in sitt DNA till släktdatabaser.