Rättsgenetiken ger liv åt människorna på Vasa

mer 2025-03-26

När Vasamuseet i Stockholm nyligen invigde den nya utställningen ”I liv och död” så var det efter många års forskning. I det digra arbetet har även rättsgenetiker vid Rättsmedicinalverket bidragit – ett bra sätt att testa de DNA-metoder som används inom myndigheten.

Vasamuseet i Stockholm har under flera år försökt lära sig mer om de människor som var ombord Vasa när hon förliste på sin jungfrufärd. Detta genom museets egna historiska och arkeologiska forskning samt forskning kring dräkter men även mångåriga samarbeten med forskare från olika universitet inom DNA-forskning, isotopforskning och osteologisk forskning.
Genom åren har det framkommit nya resultat som nu presenteras i boken ”I liv och död” och i den utställning med samma namn som nyligen invigdes på museet.

Andreas Tillmar, rättsgenetiker på RMV och docent vid Linköpings universitet, beskriver sin roll i projektet:
– Det är i huvudsak forskare vid Uppsala och Stockholms universitet som stått för merparten av jobbet och där man också tagit hjälp av amerikanska försvarets DNA-laboratorium (Armed Forces DNA Identificaton Laboratory). Det jag har kunnat bidra med på sluttampen är att med hjälp av våra matematiska modeller ”laga” trasigt DNA, det vill säga fylla på med information där det finns luckor. Det kallas för imputering och ökar möjligheterna att göra de analyser kring bland annat hårfärg, ögonfärg, biologiskt kön och biogeografiskt ursprung som varit av intresse, förklarar Andreas Tillmar.

Ursprung viktigt

Även var i världen människorna ombord hade sitt ursprung har varit av intresse för forskarna – så även för RMV:s Andreas Tillmar. Svaret: män – och kvinnor – från främst Sverige och Finland.
– Med den information man fått fram från forskningen och de analyser som genomförts har Vasamuseet sedermera kunnat återskapa berättelser om de här individerna. Bland annat kring besättningsmannen Helge och en person som man från början trodde var en man – och som då fick namnet Gustaf – men som senare genom DNA-analyser visade sig vara en kvinna och som fick heta Gertrud istället.

Hur kändes det att se rekonstruktioner av några av människorna ombord?

– Det var såklart spännande, även om jag vet att det i mångt och mycket handlar om antaganden. Jag uppskattar dock greppet, det har varit ett givande projekt, säger Andreas Tillmar.

Viktigt att metoden används

Cajsa Älgenäs är chef på RMV:s rättsgenetiska laboratorieenhet i Linköping. Hon menar att det är både bra och nödvändigt för rutinverksamheten att RMV är med och bidrar i den här typen av forskningsprojekt.
– Vi är – och ska vara – stolta över den teknik- och metodutveckling som vi bidragit och alltjämt bidrar till. Vi är dock en liten aktör i ett litet land med relativt få ärenden. Vi får ju löpande frågeställningar kopplade till oidentifierade kroppar där DNA kan vara trasigt och där man kanske inte heller har någon idé om vilka individerna är. För att vi ska kunna förbättra våra metoder behöver vi träna metoderna på autentiskt material, vilket kan vara nog så svårt att få till. Då blir den här typen av projekt ett bra substitut, avslutar Cajsa Älgenäs.

Läs mer om utställningen och boken I liv och död här